<3 Mormor <3
Igår somnade min fina underbara mormor in fint och stilla med några av sina närmaste anhöriga i sin närhet, jag var till henne i förrgår.
Hon har verkligen haft tuffa år och varit fånge i sin kropp (hennes sista år var sådana som man säger att man aldrig vill råka utför, när man blir fånge i en kropp som inte kan röra sig och en röst som inte når ut men ändå klar i huvudet så jag önskar min fina mormor Gunvor allt fint man kan önska sig i himlen!
Mormor är en av de människor som betytt mest för mig i mitt liv, hon har varit som en förälder och en bästa vän som funnits i vått och torrt, jag är nog väldigt präglad av min mormor vilket jag är stolt över då hon är och var en underbar själ och individ!
Det är tur att en själ aldrig försvinner för hos mig finns hon alltid! Jag är lycklig att hennes fysiska kropp får vila, att hon slipper känna smärta, att hon slipper kämpa i motvind och kan börja segla i medvind.
Döden betyder ingenting.
Jag har bara dragit mig tillbaka till ett annat rum.
Jag är Jag, Du är Du.
Allt vi var för varandra, det är vi fortfarande.
Kalla mig vid mitt vanliga namn.
Tala till mig sådär som Du alltid gjort.
Ändra inte Ditt tonfall,
Håll sorgen borta från Din röst.
Sluta inte skratta åt våra genensamma små skämt.
Skratta som vi alltid har gjort.
Var med mig. Le mot mig. Tänk på mig.
Låt alltid mitt namn finnas med Er där hemma.
Uttala det som ingenting hänt, sorglöst
Utan spår av skuggor.
Låt livet gå vidare med samma innebörd som
tidigare.
Det går vidare därför att det måste gå vidare.
Döden är ju ändå bara ett tillfälligt avbrott i vår
gemenskap.
Varför skulle du sluta tänka på mig för att Du
inte längre kan se mig.
Jag väntar på Dig någonstans väldigt nära.
Allt är väl.
Hon har verkligen haft tuffa år och varit fånge i sin kropp (hennes sista år var sådana som man säger att man aldrig vill råka utför, när man blir fånge i en kropp som inte kan röra sig och en röst som inte når ut men ändå klar i huvudet så jag önskar min fina mormor Gunvor allt fint man kan önska sig i himlen!
Mormor är en av de människor som betytt mest för mig i mitt liv, hon har varit som en förälder och en bästa vän som funnits i vått och torrt, jag är nog väldigt präglad av min mormor vilket jag är stolt över då hon är och var en underbar själ och individ!
Det är tur att en själ aldrig försvinner för hos mig finns hon alltid! Jag är lycklig att hennes fysiska kropp får vila, att hon slipper känna smärta, att hon slipper kämpa i motvind och kan börja segla i medvind.
Döden betyder ingenting.
Jag har bara dragit mig tillbaka till ett annat rum.
Jag är Jag, Du är Du.
Allt vi var för varandra, det är vi fortfarande.
Kalla mig vid mitt vanliga namn.
Tala till mig sådär som Du alltid gjort.
Ändra inte Ditt tonfall,
Håll sorgen borta från Din röst.
Sluta inte skratta åt våra genensamma små skämt.
Skratta som vi alltid har gjort.
Var med mig. Le mot mig. Tänk på mig.
Låt alltid mitt namn finnas med Er där hemma.
Uttala det som ingenting hänt, sorglöst
Utan spår av skuggor.
Låt livet gå vidare med samma innebörd som
tidigare.
Det går vidare därför att det måste gå vidare.
Döden är ju ändå bara ett tillfälligt avbrott i vår
gemenskap.
Varför skulle du sluta tänka på mig för att Du
inte längre kan se mig.
Jag väntar på Dig någonstans väldigt nära.
Allt är väl.
Nytt år, nya dagar, nya möjligheter
Då var det dags att ta tag i vikten... känns lite tråkigt att det blir efter nyårsafton, lite väl "klychigt" men det får bli så ändå. Under flytt och även andra omständigheter som jag inte vill gå in på här och just nu så har inte orken riktigt funnits där och många förkylningar... de har verkligen avlöst varandra senaste månaderna (där fick jag för att jag var så väldigt frisk största delen av 2011) ;-)
Min startvikt efter julemat och mys är nu 82,1 kilo och med mina 154 cm i längd fattar de flesta att det inte är hälsosamt :-) Men när jag väl kommit igång så brukar det gå bra. Har egentligen inga jättebehov att bevisa för andra hur det går MEN det blir en extra sporre om jag skriver här, så ni får stå ut med lite viktsnack.
Jag ska ner till runt 55 kilo skulle jag tippa i slutändan (det får man se under färden när man känner sig trivsam med sig själv och beroende på hur mycket man tränar osv men mellan 55-60 kilo skulle jag tippa på... första målet blir under 80 kilo iaf :-) En bild på hur jag ser ut nu läggs in här (den är från Gotlandsresan i somras men jag ser ut så nu med ungefär).
Vi har haft en fin jul och ett fint nyår, tyvär krassliga men annars har det varit underbart med familjen... jag vill verkligen inte börja jobba igen... har lite ångest, inte för att jag inte trivs på mitt jobb, men det känns så futtigt i jämförelse med att få vara tillsammans med sina underbara små barn som verkligen utvecklas enormt, det finns inge bättre än att vara mamma!!! Om man vann pengar skulle man kunna vara hemma några år till, då de blir större har de behov av att slussas ut i lagom steg i samhället, men just nu skulle de knappast ta skada av att vara hemma och gå de 10-15 timmar på dagis för att få lite social träning utan mamma och pappa... att ha små barn på dagis i stort sett heltid (även om vi har turen att slippa ha dem helt på heltid när vi jobbar)är knappast för barnens bästa men nödvändigt för ekonomin. Men jag tror många barn skulle må bra av en lugnare tillvaro en längre tid i livet och med sakta inslussning i dagis och skolliv.
Jag vet att många vill tillbaka till jobbet och längtar efter det sociala arbetslivet... jag har många gånger försökt att tänka att jag är så... men jag är inte så, jag älskar att vara mamma och just i dessa åldrar så vill barnen verkligen vara med sina föräldrar, snart vill de vara med kompisar och de kommer gå i skolan, men när de är små aå tror jag att vi föräldrar är de bästa grundstenarna innan de ska ut och få större referensramar i livet. Jag är faktiskt övertygad att jag är en bra förälder och det skämms jag inte för att säga.
Jag tror att familjen är livets stora mening (kanske jag låter gammeldags men allt som är gammeldags behöver inte vara fel).
Alla kanske inte trivs hemma och är mer rastlösa... men jag har många möjligheter till umgänge och våra barn träffar andra barn och väldigt många vuxna som är bra förebilder, jag tror inte att vi är de enda som är bra för våra barn, våra barn har rätt tidigt fått vara ensam med andra vuxna i vår närhet utan oss, de litar på andra och tycker om andra människor, det är en viktig del i utveckligen och i tryggheten men jag tror att föräldrarna är väldigt viktiga grundpelare och en bra grund ger chans till en bra relation i framtiden då barnen prövar sina egna vingar.
Jag hoppas att många väljer att vara med sina barn, ta sig tid att andas och sätta sig ner och bara vara, barnens värld är många gånger mer sann än den vuxna (jag tycker sällan om att dela upp vuxna och barn för man lever i en värld tillsammans och barnen behöver känna sig viktiga och inte skuffas undan i en barnvärld där allt är uppbyggt enbart efter dem, de behöver få leka och vara barn att utvecklas genom lek men också få känna sig viktiga genom att få hjälpa till med sådant de vill som vi vuxna gör diska, laga mat osv... jag vet att man ibland lätt skyfflar undan dem för att det ska gå fort och ibland ska man kunna göra saker själv också och att de naturligtvis kan dona på egen hand men jag tror att det ofta blir så att stressen idag gör att många trycker undan barnen för att man inte orkar vara det minsta pedagogisk, jag har gjort det ett antal gånger men har nu börjat hitta det jag känner är jag, det är så underbart att vara med sina barn.
Det jag ville säga med barnens värld, är att de lever i nuet, de lever hälsosamt och man borde lära sig av dem, de är oförstörda av vårt samhällsideal och levnadssätt, de är kreativa, glada, framåt med själförtroende, knappast lata och nedtryckta, de har en livsglädje utan dess like... borde vi inte alla försöka nå dit som vuxna med... vi påverkas absolut av samhället, men mycket kan vi själva ändra på om vi vill, hos oss själva om måsten och ideal.
Vilket svammel, vet inte om det ens kom fram något vettigt... men jag behöver få fladdra iväg lite i mina tankar.
En mycket betydelsefull person och släkting i mitt liv, som betytt så OERHÖRT mycket i mitt liv, andas sina timmars sista andetag i väntan på himmelriket, det gör verkligen att jag börjar tänka på vad som är viktigt här i livet, hälsan och att må bra både psykiskt och fysiskt såklart och att verkligen känna efter hur vill jag/familjen leva vårt liv (det mesta går om man verkligen vill, då ser man möjligheter, inte svårigheter och bromsklossar), det är så lätt att tänka på någon form av ideal, hur de flesta lever och glömma hur vill jag/vi leva egentligen. Man kan inte alltid bara göra utan att tänka lite klokt men med lite dvettiga tankar kan man oftast nå sina mål på sikt, ibland kanske man måste våga slänga sig ut (vilket jkag är dålig på då jag föredrar trygghet) men ofta tror jag att en vettig tanke kan hjälpa upp mycket... men det gäller att inte grubbla för länge, då kan tankarna ställa till hinder istället... balans och lagom av allt är ändå en rätt bra kombination.
Jag sänder många fina tankar till denna underbara människa (vem det är får ni veta senare, känns fel att skriva ut namn nu).
Jag älskar DIG och jag älskar min släkt och min fina familj! <3
Om någon orkade skumma sig igenom detta så har ni gjort det bra :-D Kramar
Min startvikt efter julemat och mys är nu 82,1 kilo och med mina 154 cm i längd fattar de flesta att det inte är hälsosamt :-) Men när jag väl kommit igång så brukar det gå bra. Har egentligen inga jättebehov att bevisa för andra hur det går MEN det blir en extra sporre om jag skriver här, så ni får stå ut med lite viktsnack.
Jag ska ner till runt 55 kilo skulle jag tippa i slutändan (det får man se under färden när man känner sig trivsam med sig själv och beroende på hur mycket man tränar osv men mellan 55-60 kilo skulle jag tippa på... första målet blir under 80 kilo iaf :-) En bild på hur jag ser ut nu läggs in här (den är från Gotlandsresan i somras men jag ser ut så nu med ungefär).
Vi har haft en fin jul och ett fint nyår, tyvär krassliga men annars har det varit underbart med familjen... jag vill verkligen inte börja jobba igen... har lite ångest, inte för att jag inte trivs på mitt jobb, men det känns så futtigt i jämförelse med att få vara tillsammans med sina underbara små barn som verkligen utvecklas enormt, det finns inge bättre än att vara mamma!!! Om man vann pengar skulle man kunna vara hemma några år till, då de blir större har de behov av att slussas ut i lagom steg i samhället, men just nu skulle de knappast ta skada av att vara hemma och gå de 10-15 timmar på dagis för att få lite social träning utan mamma och pappa... att ha små barn på dagis i stort sett heltid (även om vi har turen att slippa ha dem helt på heltid när vi jobbar)är knappast för barnens bästa men nödvändigt för ekonomin. Men jag tror många barn skulle må bra av en lugnare tillvaro en längre tid i livet och med sakta inslussning i dagis och skolliv.
Jag vet att många vill tillbaka till jobbet och längtar efter det sociala arbetslivet... jag har många gånger försökt att tänka att jag är så... men jag är inte så, jag älskar att vara mamma och just i dessa åldrar så vill barnen verkligen vara med sina föräldrar, snart vill de vara med kompisar och de kommer gå i skolan, men när de är små aå tror jag att vi föräldrar är de bästa grundstenarna innan de ska ut och få större referensramar i livet. Jag är faktiskt övertygad att jag är en bra förälder och det skämms jag inte för att säga.
Jag tror att familjen är livets stora mening (kanske jag låter gammeldags men allt som är gammeldags behöver inte vara fel).
Alla kanske inte trivs hemma och är mer rastlösa... men jag har många möjligheter till umgänge och våra barn träffar andra barn och väldigt många vuxna som är bra förebilder, jag tror inte att vi är de enda som är bra för våra barn, våra barn har rätt tidigt fått vara ensam med andra vuxna i vår närhet utan oss, de litar på andra och tycker om andra människor, det är en viktig del i utveckligen och i tryggheten men jag tror att föräldrarna är väldigt viktiga grundpelare och en bra grund ger chans till en bra relation i framtiden då barnen prövar sina egna vingar.
Jag hoppas att många väljer att vara med sina barn, ta sig tid att andas och sätta sig ner och bara vara, barnens värld är många gånger mer sann än den vuxna (jag tycker sällan om att dela upp vuxna och barn för man lever i en värld tillsammans och barnen behöver känna sig viktiga och inte skuffas undan i en barnvärld där allt är uppbyggt enbart efter dem, de behöver få leka och vara barn att utvecklas genom lek men också få känna sig viktiga genom att få hjälpa till med sådant de vill som vi vuxna gör diska, laga mat osv... jag vet att man ibland lätt skyfflar undan dem för att det ska gå fort och ibland ska man kunna göra saker själv också och att de naturligtvis kan dona på egen hand men jag tror att det ofta blir så att stressen idag gör att många trycker undan barnen för att man inte orkar vara det minsta pedagogisk, jag har gjort det ett antal gånger men har nu börjat hitta det jag känner är jag, det är så underbart att vara med sina barn.
Det jag ville säga med barnens värld, är att de lever i nuet, de lever hälsosamt och man borde lära sig av dem, de är oförstörda av vårt samhällsideal och levnadssätt, de är kreativa, glada, framåt med själförtroende, knappast lata och nedtryckta, de har en livsglädje utan dess like... borde vi inte alla försöka nå dit som vuxna med... vi påverkas absolut av samhället, men mycket kan vi själva ändra på om vi vill, hos oss själva om måsten och ideal.
Vilket svammel, vet inte om det ens kom fram något vettigt... men jag behöver få fladdra iväg lite i mina tankar.
En mycket betydelsefull person och släkting i mitt liv, som betytt så OERHÖRT mycket i mitt liv, andas sina timmars sista andetag i väntan på himmelriket, det gör verkligen att jag börjar tänka på vad som är viktigt här i livet, hälsan och att må bra både psykiskt och fysiskt såklart och att verkligen känna efter hur vill jag/familjen leva vårt liv (det mesta går om man verkligen vill, då ser man möjligheter, inte svårigheter och bromsklossar), det är så lätt att tänka på någon form av ideal, hur de flesta lever och glömma hur vill jag/vi leva egentligen. Man kan inte alltid bara göra utan att tänka lite klokt men med lite dvettiga tankar kan man oftast nå sina mål på sikt, ibland kanske man måste våga slänga sig ut (vilket jkag är dålig på då jag föredrar trygghet) men ofta tror jag att en vettig tanke kan hjälpa upp mycket... men det gäller att inte grubbla för länge, då kan tankarna ställa till hinder istället... balans och lagom av allt är ändå en rätt bra kombination.
Jag sänder många fina tankar till denna underbara människa (vem det är får ni veta senare, känns fel att skriva ut namn nu).
Jag älskar DIG och jag älskar min släkt och min fina familj! <3
Om någon orkade skumma sig igenom detta så har ni gjort det bra :-D Kramar
