Att lära sig att ta det lungt...
Tänk att det ska vara så svårt att lära sig att ta det lungt, det är ju vad mitt liv går ut på just nu.
Det gäller iaf att omvärdera vad att göra något eller ha gjort något är. Igår var att göra förmycket att tvätta 2 maskiner (jag hängde dem inte, bara körde igång maskinen i lägenheten 2 gånger samt la i tvätten såklart), bytte i Joels lillsäng och letade efter ett papper i lite pärmar som jag hittade efter en stund, sedan var det bara att lägga sig i en och en halv timme med sammandragningar innan de lugnade ner sig. Dammsuga och övriga roliga saker som långpromenader är ju inte aktuella pga min bäckenrotation, någon enstaka gång ibland när jag har en "bättre" dag kan det bli en kortis men oftast får jag sota för det mot kvällen, just nu är det nog att några dagar i veckan kämpa sig ner för trapporna för att se lite folk och lite friskluft, annars är det inglasad balkong som gäller. Att köra bil och hälsa på någon kan vara jobbigt nog men har jag en av de bättre dagarna brukar jag passa på för det psykiska välmåendet. Sedan jag började få sammandragningar så fort jag gör litegrann så har man blivit lite mer begränsad än när bara bäcknet krånglade, innan kunde man iaf diska en hel disk då det ju är en lämplig ställning där man ej behöver klättra el böja sig, visserligen kunde man bli trött men diska gör man ju inte i flera timmar så man kunde vila efteråt, nu kan det gå bra ibland men många gånger får jag lägga mig efter en halv disk, baka kan jag inte heller göra i samma utsträckning, lätta saker, men knåda degar osv utan någon hemma som kan knåda klart ifall jag måste lägga mig går ju inte.
Att ha lilleman hemma när Micke jobbar är ju knappast aktuellt *Skratt* saknar att kunna busa med min gopojke och lyfta honom som jag vill osv.
Jag börjar förstå ännu mer hur det kan vara för många gamla som lever ensamma i lägenhet och inte tar sig ut själva, jag kan iaf ta mig ut ibland än så länge iaf *skratt* och för mig handlar det om några månader, för dem om år. För mig kommer det något positivt av det, för dem finns inget positivt med att stå ut på samma sätt.
Börjar man stylta upp det så här så ser det väldigt dystert ut, jag är positivt lagd så jag känner inte att det är kattastrof för mig men jag behöver stylta upp det för att jag ska förstå att jag måste ta det lungt denna tid, punkt slut!
Det allra svåraste är att inte kunna gå långprommenader ute, jag älskar att vara ute grrrr men som sagt var jag måste ta det lungt.
Idag var en ta det lungtdag redan när jag vaknade, mådde illa och har ont men igår var jag ju pigg, en stund tills jag fick dyka i säng efter mina små göromål som tydligen var för svåra.
Jag var och hälsade på Matti o Emma en kväll med Joel när Micke repade i närheten, det var supermysigt med 2 hjälpande människor som lekte med Joel och avlastade mig medan vi var där, de är underbara och det var så mysigt att se något annat än lägenheten, min räddning annars har ju varit just promenaderna för att klara av lägenhetslivet! Men jag somnade som en stock när jag kom hem, var lycklig men helt slut, Joel med efter att ha varit med Emma och ridit, klappat hästar, städat på hölogen, plockat stenar, lekt med pinnar ute och busat med Matti inne och dansat och spelat amerikansk football av något eget slag. E och M lär ha varit rätt trötta de med ;-)
Hur som haver så sprattlar den lilla på i magen och busar som sjutton, helt underbart! Vi är i vecka 22 nu så det rullar på!
När Micke hämtade Joel på dagis häromdan så kom en ny fröken och presenterade sig och när hon fått klart för sig att Joel var hans son så utbrister hon ;-)" Är det ni som har "han med fart i" hihi ja det är vi det och det är Joel i ett nötskal. De har sagt förut att man aldrig vet var man har honom, han är överallt och ingenstanns samtidigt men den kommentaren var så härlig *skratt*
Joel har aptit på livet, den är till för att upptäckas! Igår kom hn hem med ett till märke i pannan från dagis, jag märkte det inte ens för han får märken mest hela tiden men de hade sagt till Micke på dagis, det är fint att de gör det men jag är nog ingen nojjig förälder för har man en buse som vår så skulle man bli sjuk av att vara nojjig, man skulle inte få en lugn stund inombords. Blåmärken är en del av vardagen, de har de flesta av oss haft många av som små och tydligen överlevt :-D
Jag har sagt till dem på dagis då de ville tala om i början att kläderna kunde bli skitiga och så när de leker (tydligen finns det de som är väldigt övernoga med sådant) men om Joel kommer hem med sand i skorna och smuts under naglarna så vet jag att han har roligt, det skulle vara skillnad om de aldrig torkade av honom efter måltid osv men med 15 ungar kan man inte hålla efter hela tiden. Vi är så fruktansvärt renliga i detta land, lite lagom med skit stärker nog bara imunförsvaret ;-)
Tvätta händerna efter toabesök och innan mat är bra om man lekt ute men man behöver inte gå till överdrift precis. Svammligt och långt blev det men jag behövde ha något att göra stillasittande :-)
Många kramar till mina nära och kära PUSSAR med!
Det gäller iaf att omvärdera vad att göra något eller ha gjort något är. Igår var att göra förmycket att tvätta 2 maskiner (jag hängde dem inte, bara körde igång maskinen i lägenheten 2 gånger samt la i tvätten såklart), bytte i Joels lillsäng och letade efter ett papper i lite pärmar som jag hittade efter en stund, sedan var det bara att lägga sig i en och en halv timme med sammandragningar innan de lugnade ner sig. Dammsuga och övriga roliga saker som långpromenader är ju inte aktuella pga min bäckenrotation, någon enstaka gång ibland när jag har en "bättre" dag kan det bli en kortis men oftast får jag sota för det mot kvällen, just nu är det nog att några dagar i veckan kämpa sig ner för trapporna för att se lite folk och lite friskluft, annars är det inglasad balkong som gäller. Att köra bil och hälsa på någon kan vara jobbigt nog men har jag en av de bättre dagarna brukar jag passa på för det psykiska välmåendet. Sedan jag började få sammandragningar så fort jag gör litegrann så har man blivit lite mer begränsad än när bara bäcknet krånglade, innan kunde man iaf diska en hel disk då det ju är en lämplig ställning där man ej behöver klättra el böja sig, visserligen kunde man bli trött men diska gör man ju inte i flera timmar så man kunde vila efteråt, nu kan det gå bra ibland men många gånger får jag lägga mig efter en halv disk, baka kan jag inte heller göra i samma utsträckning, lätta saker, men knåda degar osv utan någon hemma som kan knåda klart ifall jag måste lägga mig går ju inte.
Att ha lilleman hemma när Micke jobbar är ju knappast aktuellt *Skratt* saknar att kunna busa med min gopojke och lyfta honom som jag vill osv.
Jag börjar förstå ännu mer hur det kan vara för många gamla som lever ensamma i lägenhet och inte tar sig ut själva, jag kan iaf ta mig ut ibland än så länge iaf *skratt* och för mig handlar det om några månader, för dem om år. För mig kommer det något positivt av det, för dem finns inget positivt med att stå ut på samma sätt.
Börjar man stylta upp det så här så ser det väldigt dystert ut, jag är positivt lagd så jag känner inte att det är kattastrof för mig men jag behöver stylta upp det för att jag ska förstå att jag måste ta det lungt denna tid, punkt slut!
Det allra svåraste är att inte kunna gå långprommenader ute, jag älskar att vara ute grrrr men som sagt var jag måste ta det lungt.
Idag var en ta det lungtdag redan när jag vaknade, mådde illa och har ont men igår var jag ju pigg, en stund tills jag fick dyka i säng efter mina små göromål som tydligen var för svåra.
Jag var och hälsade på Matti o Emma en kväll med Joel när Micke repade i närheten, det var supermysigt med 2 hjälpande människor som lekte med Joel och avlastade mig medan vi var där, de är underbara och det var så mysigt att se något annat än lägenheten, min räddning annars har ju varit just promenaderna för att klara av lägenhetslivet! Men jag somnade som en stock när jag kom hem, var lycklig men helt slut, Joel med efter att ha varit med Emma och ridit, klappat hästar, städat på hölogen, plockat stenar, lekt med pinnar ute och busat med Matti inne och dansat och spelat amerikansk football av något eget slag. E och M lär ha varit rätt trötta de med ;-)
Hur som haver så sprattlar den lilla på i magen och busar som sjutton, helt underbart! Vi är i vecka 22 nu så det rullar på!
När Micke hämtade Joel på dagis häromdan så kom en ny fröken och presenterade sig och när hon fått klart för sig att Joel var hans son så utbrister hon ;-)" Är det ni som har "han med fart i" hihi ja det är vi det och det är Joel i ett nötskal. De har sagt förut att man aldrig vet var man har honom, han är överallt och ingenstanns samtidigt men den kommentaren var så härlig *skratt*
Joel har aptit på livet, den är till för att upptäckas! Igår kom hn hem med ett till märke i pannan från dagis, jag märkte det inte ens för han får märken mest hela tiden men de hade sagt till Micke på dagis, det är fint att de gör det men jag är nog ingen nojjig förälder för har man en buse som vår så skulle man bli sjuk av att vara nojjig, man skulle inte få en lugn stund inombords. Blåmärken är en del av vardagen, de har de flesta av oss haft många av som små och tydligen överlevt :-D
Jag har sagt till dem på dagis då de ville tala om i början att kläderna kunde bli skitiga och så när de leker (tydligen finns det de som är väldigt övernoga med sådant) men om Joel kommer hem med sand i skorna och smuts under naglarna så vet jag att han har roligt, det skulle vara skillnad om de aldrig torkade av honom efter måltid osv men med 15 ungar kan man inte hålla efter hela tiden. Vi är så fruktansvärt renliga i detta land, lite lagom med skit stärker nog bara imunförsvaret ;-)
Tvätta händerna efter toabesök och innan mat är bra om man lekt ute men man behöver inte gå till överdrift precis. Svammligt och långt blev det men jag behövde ha något att göra stillasittande :-)
Många kramar till mina nära och kära PUSSAR med!
Kommentarer
Postat av: Frida - blivande mamma
oj vad jobbigt! Stackare. Men det är som du skriver. Det kommer nått fint och roligt om några månader. Det är tur att man vet det. :)
Har ni tagit reda på vad det är för kön?
Vi ville veta men dom vägra säga haha.
Du ligger alltså 6 veckor efter mig. Vad roligt :)
Trackback
